Jag i min lilla jävla bubbla. 

 

Tog en promenad bara för att min kropp protesterade över att jag legat eller suttit ner dom senaste 100 timmarna känns det som. Hade ingen lust egentligen, som vanligt. Men fan när jag väl upptäckte musiken och min lilla bubbla tog jag två omvägar för att inte komma hem, tänkte sopa av bilen också när jag ändå var ute men var dum nog och tömde brevlådan på vägen in. 

 

Så nu sitter jag här, tillbaka med en blogg och min musikbubbla. Spotify spelar låt efter låt för mig, ingen ordning och det är inte jag som bestämt vilka låtar. Det är Andreas som har gjort ett fint jobb, för jag lyssnar på det mesta han tar fram. För några sekunder sen började låten Simple Man, och jag lyssnar gärna på den. Även fast den påminner mig om sorgsna människor som förknippar låten med döden.

 

Det är mycket som förknippas med döden idag. Kanske för att nästan alla har förlorat något eller framförallt någon. Och det är tufft, ingenting man kommer över. Det bara finns där. 

 

Jag kan inte byta låt heller, även fast jag kanske vill. Den är ju så jävla bra. Den betyder något för någon, någon som betyder något för mig. Lustigt ändå, hur påverkad man är av vad alla andra känner och tycker.

Simple kind of man, må du vila i frid.