"It does not matter how slowly you go, as long as you do not stop." 

Det var dumt att tro, att man kan resa sig från allt. När höjden är för hög och smällen när man landar, är så hård att när man andas gör det ont. 

Vila i frid, mitt hjärta. Du var allt och jag ska aldrig glömma dig. Until we meet again. 

Okej, så här ligger det till. Jag har en nära vän på sjukhus, och jag tänker på han varje dag. Min fina Kapten har ryggproblem, mitt beslut har blivit att försöka sätta ut han som sällskapshäst. Jag har bytt jobb, igen. För två veckor sen fick jag ett magproblem, ska opereras den 30 november. Jag mår inte bra, men jag lever. Tankarna irrar omkring rätt mycket varje dag, så huvudvärk är ett faktum. Jag förväntar mig inte att någon ska förstå. 

 

Runt omkring all denna olycka, har jag upptäckt hur många som finns där för mig. Min familj och släkt är fantastisk, jag har otroligt fina vänner som engagerar sig och kommer med stöd när jag behöver det. Alla lyssnar, när jag vill berätta. Och hundarna, hur mycket energi dom ger är obeskrivligt. 

 

Just nu, ligger all min fokus på att bli okej. Att se något slags ljus, mitt i allt mörker. Så ni vet varför jag kanske beter mig annorlunda, inte är lika motaglig för kontakt eller bara är allmänt knepig. Just nu behöver jag vara det. 

 

Förresten, snön har kommit.. Förhoppningsvis för att stanna.. Lite ljus..