Yes! Tog mig iväg på gymmet ändå. Sparkade upp mig själv ur soffan. Det blev varken ett långpass eller speciellt våldsamt av olika anledningar. För det första det är alltid roligare med sällskap, om det så bara är i bilen påväg dit och hem. Som till exempel om Jimmy eller Andreas är med, dom är på "styrkeavdelningen" medan jag är bland springband och crosstrainern. Ändå känns det bättre.

 

Anledning två. När jag började på springbandet hamnade jag mellan två personer. En kille som måste ha väldiga besvär med sina svettningar. Det gick helt ärligt inte att andas brevid honom, det var fruktansvärt äckligt. Och dessutom gick han bara där, inte i något speciellt tempo. För i hela helvete, ta en promenad ute istället och fortsätt inne på gymmet efter det istället för att gå där i 20 min och förpesta luften brevid mig. Och som glasyr på tårtan var det en maraton-kvinna på min andra sida som sprang för fulla muggar och andades inte ens så det hördes, vilket sänkte mitt träningshumör med 110% eftersom jag flåsar sönder lungorna efter 5 minuter snabb gåtakt. 

 

Anledning tre. Det var kö till maskinerna. Vem i helvete kommer på att alla ska träna klockan fyra på en måndag? Jag hade förväntat mig ett tomt och tyst gym med bara mig själv och mina maskiner där. Nej, då får man slåss för att få använda maskinerna vilket slutade i att jag fick ta cykeln istället för att vänta 30 minuter på crosstrainern. 

 

Men jag överlevde även den här gången och känner mig stolt att jag faktiskt tog mig iväg.