Jag älskar när pappa råkar ha tråkigt samma tid som min och mamma's lunch infinner sig. Då är risken väldigt stor att han "för min skull" vill bjuda på lunch, men egentligen vill han bara få ur sig allt han har att säga och tro mig, han hinner säga extremt många meningar på en timme. Men så länge jag får äta kebab eller något annat fett medans, så är jag nöjd. Detta inträffade under gårdagen.