En käftsmäll.

Att vara ung tjej kan innebära många saker. Ikväll blev jag påmind om en av dom, att vara mörkrädd. Att gå utomhus när det är mörkt. Det finns vissa ställen i den byn jag växt upp i som alltid varit lite extra skrämmande. Skogspartier där gatubelysningen inte riktigt når eller självaste centrum, kvällstid när det inte är lika mycket rörelse. Det är många gånger jag ökat på stegen för att skynda mig hem eller ringt pappa för att be honom möta mig. Det ska inte behöva vara så, egentligen. Men ändå har den där skrämmande känslan av mörkret eller att möta en mörk skugga, gnagt i mig alla år jag fått gå hem själv. Tills nu, ikväll.
 
Junior är en ganska flamsig hund. Han är bara 10 månader, så det är okej. Han är min lilla bebis som följer mig vart jag än går och jag ler varje gång han skiner upp när man plockar upp något han vill ha, det kan vara en pinne, en handske eller vad som helst egentligen. Promenaderna går oftast ut på att få Junior och Joppe (vår andra hund) att inte busa så mycket utan faktiskt göra det dom ska. Vilket inte är så lyckat jämt. Men man kan inte låta bli att lé.
 
Ikväll gick jag för första gången själv med Junior på en längre runda än runt våra egna kvarter. Det var inte min lilla bebis som gick där brevid längre. Fram växte en stark individ. Därav tankarna i dagens inlägg. När vi lämnade våra säkra, lugna kvarter klev Junior fram. Han var helt plötsligt två steg före mig. Huvudet var högt och kroppens hållning blev annorlunda. Jag fattade inte först varför jag själv blev så avslappnad av hans annorlunda sätt. Men sen kom jag på det. Jag kände mig trygg. 
 
Det kändes så jävla bra. Det var som att ge mörkret en käftsmäll. För första gången kunde jag gå i mörkret, med ett totalt lugn. Junior vaktade mig. Han hade hundra procent koll på omgivningen. Stannade för att kolla vissa saker extra noga. Gick över på min högra sida för att skydda mig mot några individer på andra sidan vägen. 
 
 
Jag är en känslig person när det kommer till mina djur. Dom betyder allt för mig och jag skulle göra allt jag kan för dom. När jag går där på en skogsväg som alltid skrämt livet ur mig, tåras mina ögon. Jag var inte rädd längre. Jag har ju min väktare. Även om han oftast är flamsig, så vet jag nu att när det gäller så kommer han göra allt han kan för mig med. Jag hade önskat att alla rädda tjejer skulle haft en Junior, och få känna den frigörande känslan av att känna sig helt trygg. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Hanna

Hanna
med Jimmy, Joppe & Junior
är ingenting utan er.